En klok linje i dagens flyktingsituation är att se tillströmningen av människor på flykt som ett unikt tillskott av landets viktigaste råvara – människor. För så är det. Den potentiella kraft det finns i hundratusentals människor är värd sin vikt i guld. Men bara om man vågar investera i denna resurs.
En annan, mindre klok linje, är att betrakta tillströmningen av människor till Sverige som en kostnad. Om man bortser från värdet som varje ny invånare i Sverige representerar finns det bara kostnader kvar. Den linjen representeras i sin yttersta konsekvens av Sverigedemokraterna och andra fascistoida högerelement. Det är med den synen lätt att bortse från värdet hos den enskilda människan. Det är oroande.
Därför är jag också bekymrad över regeringens, och framför allt finansdepartementets, idéer om hur den nuvarande flyktingsituationen ska hanteras. Istället för att öppna för en diskussion om hur vi bäst investerar i de nyanlända går det ut dekret från finansdepartementet om att nu ska kranarna skruvas åt. Den ännu inte antagna budgeten har fallit redan innan den är antagen. Samhällets välfärdsåtaganden ska minskas för att finansiera flyktingströmmen till Sverige.
Det är för mig uppenbart att detta får många oönskade konsekvenser. För det första innebär denna åtstramningspolitik att investeringar i utbildningar till de nyanlända, integrationsprojekt och biståndsprojekt på plats och i närheten av krigszonerna uteblir. Det i sig är ett gigantiskt resursslöseri och kommer att innebära att det tar längre tid för Sverige att dra nytta av sina nya invånare.
För det andra kommer acceptansen för flyktingmottagandet avta i takt med att välfärdsstatens åtaganden urholkas. Det kommer öka polariseringen i samhället och ytterst driva nya väljarskaror höger ut mot den bruna sörja som kallar sig Sverigevänner.
Ingen ska låtsas om att det är en lätt sak att vara solidarisk, att öppna sin dörr för de som saknar allt. Det är inte lätt, men det är klokt. Vi blir inte svagare av att bli fler – vi blir starkare. Men ska det fungera krävs det mod hos våra folkvalda. Det är dags att släppa den sarg som man klamrat sig fast vid sedan mitten av 90-talet.
Avskaffa överskottmålet nu, slopa utgiftstaket och investera i Sveriges framtid istället för att låtsas som om man kan spara sig ur denna situation. Det går inte. Det är en väg rakt mot helvetet, måhända kantad av gode föresatser.