Det var några år sedan. I Rosenbads lobby stod dåvarande näringsminister Maud Olofsson, en journalist och en kameraman. Journalisten hade i sin hand bevis på att Maud Olofsson ljugit om sin egen inblandning i någon av Vattenfalls alla usla affärer. Maud Olofsson får frågan om varför hon ljugit. Hon svarar, med blicken stint på reportern, att det har hon inte alls. Reportern försöker igen och påpekar att dokumenten han har i handen bevisar att hon ljugit. Hon svarar att det har hon inte alls.
Vi väljare får några timmar senare se intervjun i ett av public service-tv:s nyhetsprogram. När studioreportern sammanfattar det hela gör hen det med sentensen: ”Som ni hörde så står här ord mot ord”. Ord mot ord.
Vad vi mediekonsumenter snabbt får lära oss är att ibland är ett ord precis lika mycket värt som ett annat. Aven om det skulle vara så att det ena ordet har lådvis med bevis bakom sig och det andra spekulerar. Ord står mot ord. Oavgjort liksom. Så långt dagens faktadrivna journalistik. Där är ett löst påstående lika mycket värt som tydliga bevis.
Den opinionsdrivna journalistiken följer emellertid en annan logik. Ett av många exempel på det är hur justitierådet Göran Lambertz senare uttalanden i olika medier speglats. Där handlar det om att slå fast sanningen i mediedramaturgin. När Lambertz uttrycker tveksamhet kring om Quick-fallet kan och ska betraktas som en ”rättsskandal” så ställer han sig utanför dramaturgin och blir således en fiende till den etablerade sanningen och sådant är svårt att tolerera.
Lambertz resonemang bygger på tanken att man bör bedöma domstolarnas agerande när de för ett drygt decennium sedan dömde Quick utifrån vad domstolarna då hade att ta ställning till. Han menar att utifrån det dåvarande bevisläget är det svårt att klandra domarna. Sedan dess har bevisläget som bekant förändrats och de både de dömande och de frikännade domarna bör betraktas utifrån den aktuella kontext som rådde vid domarna. Det i sig har föga att göra med skuldfrågan utan är mer ett resonemang om hur vi ska förstå vår historia.
Eftersom både mediala och politiska krafter har mycket investerat i att kalla det som skett en rättsskandal så har Lambertz råkat ut för ett intressant drev. Socialdemokraternas rättpolitiska talesperson, Morgan Johansson, har i inte särskilt förtäckta ordalag försökt få justitierådet att avgå. Flera redaktioner har, helt utan stöd i fakta, försökt få Lambertz normala rotation till lagrådet se ut som en konsekvens av att hans kritik av medierna som därmed lett till en omplacering.
Här står inte ord mot ord. Att försöka argumentera utanför den fastslagna mediebilden är ett brott mot folkdomstolens lagar och straffet är fastslaget till avgång.
Jag upplever det moderna medielandskapet som upp-och-ner-vänt. Fakta är bara en åsikt bland andra. Däremot kan åsikter framförda i enighet på våra nyhetsredaktioner likställas med ontologiska sanningar. I allt detta känner jag mig mer och mer vilsen som mediekonsument. Vem bryr sig om det som är sant och relevant längre?
När journalistiken behandlar åsikter som fakta och fakta som åsikter hävdar jag bestämt att så bör inte sambandet se ut. Här står ord mot ord men sanningen finns inte mittemellan.