Två enskildheter fick mig att fundera lite över jämställdhet i morse. Det första var min son som på ett elegant vis läxade upp mig och lärde mig hur lätt man kommunicerar bestämda könsroller utan att på något sätt ha det som avsikt. Så här gick dialogen:
– Hej min son, vad gör du?
– Jag ritar en lilja.
– Åh va fint, gör du en blomma?
- Nä, en lilja. En sån med svärd.
Kort paus där jag förtvivlat försöker förstå vad en lilja är…
- Menar du en ninja?
– Ja, en linja.
- En sån kille som har svarta kläder och svärd och smyger på natten?
– Men pappa, tjejer kan faktiskt också var niljor. Inte bara killar, faktiskt.
Det känns bra att bli slagen på fingrarna på det där sättet. Ninjor är inte nödvändigtvis män, feminister inte nödvändigtvis kvinnor och vice versa. Ibland ska det en klarsynt fyraåring för att påminna en om det uppenbara.
En annan sak som är uppenbart är att alla inte nödvändigtvis är feminister. Åtminstone inte av rätt sort. I en otroligt intressant artikel i DN:s kulturdel blir jag påmind om detta av Lidija Praizovic. Hon pekar på hur den vita medelklassfeminismen är lika utestängande och etnocentrisk som någonsin de vita kränkta männen. Klarsynt visar hon hur enkelt det är att tro att man sitter på den enda sanna uppfattningen och stänga av intryck utifrån. Artikeln är sannerligen inte bara läsbar ur ett feministiskt perspektiv utan visar också tydligt hur enkelt man som politisk agitator eller debattör stannar inom sin alldeles egna kulturella kontext varifrån man dömer andra.
Och jag tänker lite nedstämt på det faktum att jag själv antagligen behandlar människor med åsikter, referensramar och värderingar skilda från mina på samma nedlåtande sätt. Och sen tänker jag på det faktum att jag själv har så svårt för den teoretiska feminismen – genusvetarna och skilsmässoförespråkarna. Jag vill ju vara på deras lag, men får inte ens komma i närheten av avbytarbänken. Mitt sätt att jobba för jämställdhet är allt för lite teoretiskt (jag fattar inte queerteori och relaterar inte till kön som sociala konstruktioner) och allt för långsamt (helt sant – jag är verkligen inte en jämställd man). Jag tror inte på ideologier som utgår ifrån att man kan göra om människan – jag tror bara man kan ge henne dåliga eller bra förutsättningar. Den feminism jag ser i debatten önskar skapa en homo aequalis, vilket låter bra – men min erfarenhet av ideologier som vill förändra människan är att de tenderar att bli fundamentalistiska eller totalitära.
Jag är bara feminist med den ganska vaga definitionen att jag ser att kvinnor drar kortaste strået i samhällskampen och att jag gärna är med för att göra något åt det. Sen drar jag mig till minnes att det faktiskt är jag som tar merparten av vår föräldraledighet och att min son är så klok som ovan redan vid fyra års ålder.
Inget är perfekt. Jag lever betydligt mer jämställt än generationen innan mig och jag tänker göra allt för att mina söner blir än mer jämställda. Kanske är det ändå inte så illa pinkat?